Min resa

Jaa, nu har jag lite tid över så jag ska berätta om min utomordentligt trevliga och roliga *host* resa.

Var tvungen att gå upp vid fyra i natt för vi skulle åka iväg mot Landvetter kvart i fem. Segt. Jag var inte jättepigg kan jag berätta, dock hjälpte det ju lite att jag skulle iväg på mitt livs äventyr. Så vid halv sex-sex någon gång kramade jag mamma hej då och det blev en liten tår i ögat så jag fick skynda mig iväg, annars hade det blivit mycket jobbigare. Att vara ensam på Landvetter en morgon när man är trött är inte det roligaste kan jag tala om. När jag väl fick gå på planet var det i princip bara tyskar runt mig också. Och tysk personal. Fattade nada.

I Frankfurt var jag lite halvstressad även om jag inte behövde vara det. Hade typ två timmar på mig så det var lugnt. Hittade snabbt till min gate men hittade inte dom andra au pairerna som skulle åka med samma flyg så jag fick roa mig med min bok. När jag sedan ställde mig i kön för att få min biljett (något jättekonstigt system, fattade ingenting) så fick jag trots allt syn på två au pairer och jag fick äntligen använda mina stämband en aning. Dessvärre pratade de mest med varandra då de pratade samma språk. Tjeckiska eller något sådant. Kommer inte ens ihåg vad de hette. Eller just det, Andrea och Theresa tror jag...eller jag vet inte. Skitsamma.

När jag stod i den där kön så kom det fram någon vakt till mig och ba; "följ med mig här". Jag höll på att skita på mig, trodde jag hade gjort något olagligt av misstag eller något. Så började han ställa frågor om mitt bagage, vem som hade packat, när det var packat, var det hade varit sedan dess, vad jag ska göra i USA, kan jag bevisa det osv. Och jag hade svar på allt så det gick bra. Då fick jag gå före halva kön. Men när jag väl kom fram till hon tanten i kassan så började problemen på riktigt. Jag kunde verkligen inte förstå vad hon sa. Till slut fattade jag att hon undrade vart jag skulle bo i USA. Så jag svarade Vail, Arizona. Hon krävde adressen jag skulle bo på i natt. Jag kunde la fan inte adressen till hotellet eller? Som tur var hade jag med mig just det pappret i väskan så jag kunde få fram det. Sen frågade hon om något annat papper/tillstånd som jag inte visste vad det var. Till slut sa jag bara att jag hade mitt visum i passet (som hon hade haft hela tiden) och då suckade hon och frågade varför jag inte sa det från början...FÖR ATT HON INTE FRÅGADE KANSKE?! Då blev jag arg. Sen pratade hon tyska med någon kollega i typ fem minuter och jag stod och fattade ingenting. (Det här tog typ 30sek-1min för alla andra). Till slut frågade jag om det var något fel. Då blängde hon på mig, skrev ut min biljett och vinkade fram nästa person. Lite stressad blev jag allt, men jag hade ju inte gjort något fel egentligen...

Så flyget över Atlanten blev trots allt smärtfri, men den var lång, kall och tråkig. Ensam på ett plan i åtta timmar är inte så kul. Så klart satt alla vi au pairer utspridda över hela planet...men jag fick i alla fall sova några timmar, det behövde jag! När vi sedan landade i New York så tog det ju typ 100 år (eller okej, en halvtimma-45min någonting) att komma igenom pass-kontrollen med mitt visum och alla papper jag var tvungen att fylla i på planet. Men jag klarade det också. Min väska kom precis förbi när jag kom till utlämningen, det är tajming det.

Gick mot utgången där jag skulle bli upphämtad av AuPairCare. Fanns det någon sådan gubbe där? Nej. Men jag hittade lite fler au pairer. Till slut fick vi tag på någon liten gubbe där (en väldigt rolig sådan, han försökte uttala våra namn, gick inte så bra) och vi fick sätta oss i en buss och vänta på alla, tog typ 100 år det med. Började prata ganska mycket med nån tjej från Österrike, kommer dock inte ihåg vad hon hette...hehe. Men hon var trevlig! Sen kom de svenska tjejerna från Köpenhamn och jag fick äntligen prata lite svenska igen. Det kändes bra faktiskt. Jättetrevliga tjejer! Under kvällen har jag varit med dom och vi åt lite middag här på hotellet, jättegott. Mycket mat kan man säga och fri påfyllning av dricka. You gotta love it here!

Så här på hotellet har jag två rumskompisar, Leslie och Alice. Har dock inte träffat dom än, men jag ser deras kuvert här i rummet. Haha, undrar vart dom är ifrån! Det lär jag få reda på snart. Men nu är jag jättejättejättetrött (klockan är ju fan kvart över tre hemma) så jag ska ta en snabb dusch och sen gå och lägga mig. Imon blir det skola mellan åtta å halv fem och sen en guidad tur i New York. Hörs imon vänner!

Puss&kram