Dag 01 - Om mig

(Ja, jag kommer vara helt överdrivet övertydlig och ta allt från början.)

Jag heter alltså Emilia Berntsson och jag är numera 19 år gammal. Jag kommer från Göteborg som ligger i Sverige på västkusten. Världens bästa stad om du frågar mig! Men nu ska vi inte prata om staden Göteborg utan om mig, Emilia. Jag föddes i Högsbo och bodde där med min mamma (Maria 48 år), min pappa (Anders 48 år) och min storebror (Viktor 24 år) tills jag var 11 år gammal. Då flyttade vi ut till Hovås där jag har bott sedan dess. Jag började åka konståkning när jag var 6 år och åkte i 13 år, jag slutade åka i våras. Så mycket tid har spenderats i ishallen, kanske alldeles för många timmar men kanske alldeles lagom många också. Jag har ju haft kul i alla fall och jag har hittat fantastiska tjejer som jag har så många fina minnen tillsammans med. Och fler ska det bli! Jag har också i många år arbetat som konståkningstränare och älskat varenda sekund av det.

Jag har alltid varit en ganska töntig tjej, och trivts väldigt bra med det för det är då man hittar dom bästa vännerna! Töntig på ett bra sätt vill jag ändå påstå, hehe. Jag hade världens goaste klass i högstadiet, vi hade tre grymma år tillsammans och jag hittade helt underbara vänner som jag är säker på kommer finnas med mig hela livet. När jag var 15 var det dags att börja gymnasiet och jag började på Kunskapsgymnasiet här i Göteborg. Jag läste naturvetenskapliga programmet och väntade mig världens töntigaste klass och jag hade rätt. Haha, nej då, det var världens goaste klass all over again. Jag tror att jag alltid har varit väldigt lyckligt lottad och haft bra klasser genom hela livet. Alltid hamnat i rätt klass om man säger så. Ja. Jag tog alltså studenten nu i våras och jag hade den bästa dagen jag nånsin kunnat tänka mig, den ligger fortfarande på toppen av mina favoritdagar och kommer nog göra det tills jag gifter mig och skaffar barn, haha.

Just nu bor jag i Tucson, Arizona (USA) och jobbar som au pair. Jag tar hand om tvillingar som är 3 månader gamla, Jaxson och Payton och dom är världens härligaste ungar (om än gnälliga ibland, men så är det ju med bebisar). Jag har träffat massor med härliga människor här och min engelska utvecklas varje dag, speciellt dom dagar jag träffar min granne Carla som är en jättehärlig tjej på 24 år. Jag kommer vara här i Tucson (i alla fall vad det verkar som just nu) i 10 månader till innan jag under en månad kommer resa runt här i USA innan jag återvänder hem till Sverige.

Mina bästa vänner heter Rebecca, Malin och Sandra. Jag måste ha världens bästa vänner, dom är fantastiska på alla sätt och vis. Min bästa killkompis heter Philip och han är världens goaste lilla nallebjörn. Min krambjörn! Jag har också en härlig släkt med mormor Ingrid och Bjarne, morfar Roy och Mona, moster Eva (med make Björn), kusinerna Fredrik (med fru Sara och barnen Molly och Stella), Martin, Emma och Max. En liten, men bra släkt.

Det kanske låter som att jag har haft ett perfekt liv, men nej så är inte fallet. Jag har liksom alla andra haft många upp- och nedgångar men i det stora hela älskar jag mitt liv och alla i det. Jag har många gånger haft det tufft men ser ingen anledning till att berätta för mycket om det då jag känner att det inte är något alla behöver veta. Jag har kämpat men har alltid klarat mig bra och kommit starkare ur det. Just nu känner jag mig stolt över mig själv, för att jag har fixat alla svårigheter och nu uppfyller mitt livs dröm. Det känns stort. Stort som fan! Och jag vill bara säga tack till alla som stöttat mig i det här och hjälpt mig på vägen, ni är bäst!! Och till er som tvivlat och inte trott att jag skulle klara det, fuck you. Ni suger. Haha.

Lycklig Emilia

Jag vill/kan inte berätta för mycket eftersom många grejer om mig kommer senare under min bloggutmaning, men har ni frågor om mig är det bara att lämna en kommentar!