Dag 17 – Mitt favoritminne

Men varför är det så svåra ämnen hela tiden?! Ska jag välja ett favoritminne? Och jag tänker inte välja studenten då för det har jag redan berättat om 7000 gånger. Jag har ju som sagt supermånga fina minnen, men om jag ska välja ett minne så väljer jag nog dagen innan jag åkte hit. Hela dagen var så himla fin på något sätt, det var en sådan oerhörd kärlek som låg i luften hela dagen.

På förmiddagen var ju mina morföräldrar med respektive hos oss och fikade och sa hej då. Det var jobbigt, men jag kunde känna att dom var stolta och att dom var glada för min skull. Det var fint och det gjorde det hela lättare! Jag har världens bästa släkt runt mig verkligen. Sen träffade jag dom finaste vännerna på jorden. Det var en oerhört stark stund för mig. Vi pratade, samlade alla fyra för sista gången på minst ett och ett halvt år (ja, Sandra åker ju till USA i januari och är borta i ett år). Det kändes som att hela luften vibrerade av spänningen, av alla nya äventyr som lurade för oss allihop bara en liten bit bort. Vi går våra egna vägar just nu men följs ändå längs vägen ibland på något sätt. Men den starkaste stunden var när vi skulle säga hej då. Det var oerhört svårt, det blev kram efter kram efter kram och tår efter tår efter tår. Det var en märklig känsla i min kropp, ångest för att behöva lämna dom finaste som finns och förväntan över att få börja helt på nytt på en ny plats. Och just i den där sista kramen kände jag en sån stor kärlek att jag bara ville...jag vet inte ens vad jag ville, men det var en stor känsla måste jag säga. Kärlek. Värme. Respekt. Sen träffade jag ju min lilla Philip också, jättehärligt det med. Vi sa inte så mycket, det var mest en tyst förståelse för vad som komma skulle. Jag fick världens bamsekram innan jag gick hem igen och i den kramen kände jag löftet att han finns kvar när jag kommer hem igen. Och att vi ska ses i San Fransisco. Sist men inte minst sov jag i mammas säng den natten. Bara för att. Och nu är hon här :D woopwoop!